Mitt hemliga jag

Ibland kan jag önska att jag hade några tatueringar. Eller kanske inte någon tatuering. Jag skulle tröttna för lätt. Men jag önskar att jag hade gjort något vilt med håret, kanske färgat det grönt. Eller kanske inte färgat. Men åtminstone tonat. Eller kanske spelat bas och varit med i ett hårdrocksband. Eller kanske hade en period då jag bara använde svarta kläder. Eller kanske köpt en skrotbil som mest dånar och stör. Eller kanske någon gång hade kastat ut en TV genom fönstret.

Men nej. Jag har fräknar på handen och tycker att det räcker som substitut till tatuering. En gång skulle jag tona håret mörkbrunt och det blev svart, det tyckte jag var metal - i ungefär en veckas tid innan det var brunt igen. Det instrument jag hanterar bäst är en blockflöjt (den lilla fjantpipiga) och jag försöker lära gitarr - helt i enlighet med boken. Som mest har jag haft perioder då jag inte använt vitt - för att det spiller jag bara på. Och jag har bara en cykel och inte ens en antydan till TV.

Idag var min gamla syo-konsulent inne som kund på sommarjobbet. Jag har gjort allt som hon för fem år sedan uppmanade mig att göra och jag fick en smärre ångestattack när hon frågade om mig. För henne verkar jag personifiera den duktiga flickan. Hon frågade, jag svarade. Jag pluggar det och det, funderar på att jobba med det och det. "Har du funderat på det här och här?" Jag har redan gjort praktik där. Hennes halländska jubel-åh gjorde mig nervös. Hon tipsade mig om att läsa mer språk. Jag berättade att jag kanske ska börja i höst. Hennes hallänska jubel-åh tog toner jag inte visste fanns.

Om jag ändå kunde bryta lite emot regelboken.

Den där tiden folk finner sig själva då, tänkte jag. Vad gjorde jag? Läste filosofi.
Jag kanske ska hoppa av universitetet. Om än bara för en kort stund. Men det ger förmodligen inte samma effekt att hoppa av efter man är klar med kandidaten. Och jag vill inte hoppa av - jag gillar ju att plugga.

Men jag har - som en sann student - åtminstone varit pank några gånger.

Och jag är fruktansvärt rastlös. Jag påbörjar ofta projekt som jag tänker ska utgöra någon form av mitt nya jag, men som mest slutar i att jag kan ungefär tio ackord. Och jag vet egentligen inte alls vad jag vill samtidigt som jag har uppskattningsvis 147 olika visioner om min framtid.

Men det kändes fel att berätta för min gamla syo.

Och jag gillar ju livet. Jag gillar så mycket. Och jag gillar mig själv. Som jag är.

Men jag kanske ska skaffa en liten dödskalletatuering åtminstone.

Har uppfattat att jag ibland uppfattas som smart (ibland som dum, jättedum), vilket vanligen är å det yttersta positivt. Ibland innebär det att jag tror mig uppehålla min smarthetsfasad bäst genom att anta en intellektuell tystnad, gärna med ett tillhörande smått lyft ögonbryn för att förtydliga min funderan - som inte alltid är befintlig.

Ibland funderar jag över varför målare och annat löst folk ska börja jobba vid tid usch-fy-och-skam-vad-gör-människor-uppe-nu-morgon. Särskilt idag då mitt alarm knappt hade hunnit ringa innan mitt hem hade belägrats av diverse tejp, spackel och annat-som-mitt-ordförråd-inte-är-stort-nog-att-presentera-vid-namn. Då händer det att jag svär tyst för mig själv, men väljer att - efter att målaren kallat mig vacker - finna en förklaring i att väggar såklart är mer mottagliga för färg och tapet tidigt på morgonen än andra tider på dygnet.

Fördelen med att vara akademiker är att man tillåts - och nästan förväntas - vara orimligt okunnig på andra områden. Jag tackar.